utbrott
Älskade lilla underbara unge, vad är det som är fel?
Vad är det som gör att du får alla din utbrott, då du slår, sparkar, skriker, gapar och säger elaka/dumma grodor?!
Visst kan jag förstå att du vill få bestämma lite mer själv, kunna få välja lite mera.
Men du är fortfarande alldeles för liten för att veta bättre, och vi måste sätta gränser.
Det gör ibland ont fysiskt då du slår, sparkar, nyper, klöser eller de gånger du lyckats bita mig.
Det gör otroligt ont i hjärtat att se hur du uppför dig, hur du kan kasta iväg saker som kan skada både dig själv, oss andra eller hemmet.
Hur du kan gapa och skrika så att grannarna i huset bredvid har både fått ta öronproppar, och den andra flytta med sig täcke och kudde och fått lägga sig i ett annat rum (då pratar vi om att vi i var sin villa vi bor i)
Vi förstår inte var du får all din energi ifrån, hur du kan orka hålla dig vaken och ha dina utbrott och kunna hålla igång med i bland bara ca 5-6 timmar sömn.
Du är ännu alldeles för liten för att klara av så lite sömn.
Vi förstår inte hur du kan bli så arg, så att du smäller till eller sparkar till hunden. Även om vi är många som sagt åt dig att man får inte skada djuren så finns inte det i ditt huvud.
När du får utbrott får man se till att akta sina ömtåliga saker, djuren och ständigt vara beredd att rycka in att hejda dig, eller se till att vara beredd att skydda mig själv i från dig, och lyckas fånga dina armar/ben för att markera att det är nog.
Jag skäms över hur det låter i från vårt hus, jag skäms över mig själv som till slut gapar, skäller på dig tillslut då tålamodet och kraften för dagen tagit slut.
Då de vänliga, lugna orden, meningarna, till sägningarna inte hjälper.
Då varningar, eller påpekande att sluta med "det du gör" tex.
det känns ledsamt att vi har fått börja ta dina favorit saker i från dig, då du fortsätter, inte slutar, eller uppför dig illa eller "skadar" någon.
Jag kan ha mina aningar om varför du mår dåligt, jag kan bara spekulera.
Vi funderar på var sitt håll, vi pratar inte riktigt klart om hur, var och när.
Tror inte att jag orkar
Men som vanligt jag måste orka, orkar inte jag faller de mesta.
Funderingarna kring att kontakta BUP finns, och det är något vi pratat med barnets läkare om.
Men det är svårt.
Man hoppas på under, önskar att det ska bli bra
Vad är det som gör att du får alla din utbrott, då du slår, sparkar, skriker, gapar och säger elaka/dumma grodor?!
Visst kan jag förstå att du vill få bestämma lite mer själv, kunna få välja lite mera.
Men du är fortfarande alldeles för liten för att veta bättre, och vi måste sätta gränser.
Det gör ibland ont fysiskt då du slår, sparkar, nyper, klöser eller de gånger du lyckats bita mig.
Det gör otroligt ont i hjärtat att se hur du uppför dig, hur du kan kasta iväg saker som kan skada både dig själv, oss andra eller hemmet.
Hur du kan gapa och skrika så att grannarna i huset bredvid har både fått ta öronproppar, och den andra flytta med sig täcke och kudde och fått lägga sig i ett annat rum (då pratar vi om att vi i var sin villa vi bor i)
Vi förstår inte var du får all din energi ifrån, hur du kan orka hålla dig vaken och ha dina utbrott och kunna hålla igång med i bland bara ca 5-6 timmar sömn.
Du är ännu alldeles för liten för att klara av så lite sömn.
Vi förstår inte hur du kan bli så arg, så att du smäller till eller sparkar till hunden. Även om vi är många som sagt åt dig att man får inte skada djuren så finns inte det i ditt huvud.
När du får utbrott får man se till att akta sina ömtåliga saker, djuren och ständigt vara beredd att rycka in att hejda dig, eller se till att vara beredd att skydda mig själv i från dig, och lyckas fånga dina armar/ben för att markera att det är nog.
Jag skäms över hur det låter i från vårt hus, jag skäms över mig själv som till slut gapar, skäller på dig tillslut då tålamodet och kraften för dagen tagit slut.
Då de vänliga, lugna orden, meningarna, till sägningarna inte hjälper.
Då varningar, eller påpekande att sluta med "det du gör" tex.
det känns ledsamt att vi har fått börja ta dina favorit saker i från dig, då du fortsätter, inte slutar, eller uppför dig illa eller "skadar" någon.
Jag kan ha mina aningar om varför du mår dåligt, jag kan bara spekulera.
Vi funderar på var sitt håll, vi pratar inte riktigt klart om hur, var och när.
Tror inte att jag orkar
Men som vanligt jag måste orka, orkar inte jag faller de mesta.
Funderingarna kring att kontakta BUP finns, och det är något vi pratat med barnets läkare om.
Men det är svårt.
Man hoppas på under, önskar att det ska bli bra
